(pax till Umbra)
Värmen var bekant och tryckande. Den uppåtgående solen silade ner genom djungelns tjocka blad och djurlivet började vakna till liv efter nattens sömn. Vegetationen var tät men hon rörde sig förvånansvärt lätt genom den. Lianerna som hängde ner i marken strök tiken över ryggen som om de ville säga att de förstod henne, att de inte dömde henne, att hon var trygg. Hon hade lämnat sin vita kompanjon bakom sig, sagt att hon velat gå ensam ett tag. Tyst hade hon gått genom det ...
↧